Anknytning
Genom att klicka på rubriktexten som följer kan Du direkt hoppa till det avsnitt som intresserar Dig: Anknytning som teori och forskningsfält, Först en definition, Så utvecklas anknytning, Att utforska världen, Trygg bas och Säker hamn, Upplevd trygghet, Tillgänglighet
Anknytning som teori och forskningsfält
John Bowlby (1907 - 1990) är anknytningsteorins upphovsman. Som ung utbildade sig Bowlby till läkare men kom tidigt under sin studietid i kontakt med en grupp ungdomar som uppvisade asociala och utagerande beteendeproblem och som hade svårt att utveckla och behålla nära känslomässiga relationer, vilket fångade hans intresse. Bowlby avslutade sin läkarutbildning men utbildade sig även till psykoanalytiker. På den tiden var psykoanalysen den förhärskande skola inom psykologin i England. Men i och med att Bowlby var skolad i empirisk vetenskap och även mycket inspirerad av Darwin och evolutionsläran blev han mer och mer kritisk mot psykoanalytisk teori. När han i slutet av 1940-talet fick uppdraget av WHO att sammanställa kunskapen om hemlösa barn och hur deras situation kunde förbättras beskrev Bowlby föräldrarnas betydelse för barns utveckling och de risker som är förenade med tidiga separationer och byten av vårdare, i synnerhet när barnet var yngre än tre år. Rapporten fick ett entusiastiskt mottagande och gav Bowlby möjlighet att arbeta vidare med frågan om tidiga separationer. I slutet på 1960-talet presenterade Bowlby den första delen av en trilogi som beskriver anknytningens betydelse för människans utveckling och hur separationer, vanvård och försummelse tidigt i livet kan få konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.
Mary D Salter Ainsworth (1913 - 1999) var akademisk psykolog och professor född i USA och uppvuxen i Kanada. Redan under sin studietid fÃ¥ngades Ainsworth av idén att barns trygghet härstammar frÃ¥n närheten till sina föräldrar och att den tryggheten gör det möjligt för barnet att utforska omvärlden. 1950 följde Ainsworth sin man till England och svarade pÃ¥ en tidningsannons där Bowlby sökte medarbetare till ett forskningsprojekt. Därmed inleddes ett forskningssamarbete, mellan tvÃ¥ personer som delade intresset för vad som styr smÃ¥ barn mot hälsa respektive ohälsa, som kom att bestÃ¥ livet ut. Efter nÃ¥gra Ã¥r i England följde Ainsworth Ã¥terigen sin man, nu till Uganda där hon gjorde en observationsstudie av mor-barn relationen. Genom sin kunskap inom personlighetspsykologin och sitt intresse för individuella skillnader kunde Mary Ainsworth uppmärksamma nÃ¥got som Bowlby till en början förbisÃ¥g, nämligen att barn utvecklar olika typer av anknytning till olika omvÃ¥rdnadspersoner. Ainsworth utvecklade Främmandesituationen, som idag är ett tillförlitligt test för att ta reda pÃ¥ vilken typ av anknytning ett barn har.
Anknytning är idag ett omfattande forskningsområde. Den mest kända studien är Minnesota Studien där 267 deltagare har följts sedan 1971. Studien inleddes med att forskarna intervjuade de gravida mammorna och sedan har barnen följts från den tidiga barndomen över skolåldern, tonåren, ung vuxenålder till att de idag själva har blivit föräldrar. Ingen annan grupp har följts så noggrant inom den utvecklingspsykologiska historien.
Först en definition
Anknytning är ett biologiskt system designad av evolutionen i syfte att skydda barnet mot inifrån och utifrån kommande faror som hotar barnets överlevnad. Spädbarn föds med en genetisk förprogrammerad tendens att utveckla anknytningsrelationer till mellan en till fem utvalda personer. Anknytning handlar således inte om att tycka om någon, hur sällskaplig man är eller vem man älskar mer än andra utan anknytning handlar om att utveckla och bevara förmågan att använda sig av vissa utvalda personer som källa för trygghet och beskydd under stunder där fara hotar.
SÃ¥ utvecklas anknytningen
Utvecklingen sker i olika faser.
Fas 1: Orientering och signaler som inte riktas till en specifik person (Från födseln upp till mellan åtta och tolv veckor)
Det nyfödda barnet är så skyddslöst att det inte överlever många timmar utan kontakt med en omvårdande person. Genom medfödda beteenden som sugande, orientering, gråt, skrik leende och joller signalerar spädbarnet sitt behov av omvårdnad till omgivningen i största allmänhet, alltså inte till en speciell person. Det nyfödda barnet vet ännu inte vem/vilka som ska bli dess anknytningsperson(er) och dess första uppgift är således att lära känna sina föräldrar. Föräldrarnas första uppgift är att hålla barnet vid liv och att skydda det mot alltför starka stimuli av olika slag. Samtidigt utvecklar barnet och föräldern en samspelsdialog. Det nyfödda barnet använder alla sina sinnen (lukt, smak, hörsel, syn och känsel) för att lära sig så mycket som möjligt om sig själv och om den värld det fötts i. Senast vid 4 veckors ålder brukar spädbarn kunna visa att de föredrar att titta på mänskliga ansikten framför mekaniska objekt, och de visar också att de hellre lyssnar på och lugnas av mänskliga röster jämfört med andra ljudkällor. Under den första fasen reagerar spädbarnet än så länge likartat på olika vuxna som demonstrerar ett kompetent omvårdnadsbeteende på så sätt att de läser av barnets signaler och rättar sitt beteende därefter. Om föräldern regelmässigt svarar adekvat på barnets signaler kan man efter en eller ett par månader se att barn och förälder kommit in i en rytm. I denna rytm leder spädbarnets signaler till förutsägbara föräldrareaktioner, vilka i sin tur får förutsägbara resultat (oftast i alla fall!), till exempel när föräldern reagerar på barnets skrik på ett sätt som lugnar barnet.
Fas 2: Orientering och signaler som är riktade mot en eller ett par specifika personer (från åtta till 12 veckor och upp till mellan sex och nio månader)
Nu börjar barnet tydligt visa att det föredrar kontakt med de(n) person(er) som det känner väl och har lärt sig att "umgås med". Enkla beteenden som till exempel skrik börjar ske mer viljemässigt och antalet personer som på ett effektivt sätt kan trösta eller framkalla ett leende hos spädbarnet minskar. Det räcker inte längre att vara en kompetent vuxen vilken som helst. Barnet börjar nu också mycket mer initiera kontakt med sina föräldrar, både i anknytingssyfte och allmän social kontakt. Vid fem månaders ålder kan barnet samordna sin syn och handmotorik och till exempel viljemässigt sträcka sig efter och gripa tag i föräldern och därmed fånga dennes uppmärksamhet. I följande situationer har den blivande anknytnigspersonen, oftast föräldern, lättare att få en positiv reaktion av barnet jämfört med andra:
♥ föräldern kan fÃ¥ barnet att sluta grÃ¥ta
♥ barnet börjar grÃ¥ta när föräldern lämnar barnet
♥ barnet ler mot föräldern, barnet "hälsar" föräldern när denne dyker upp i blickfältet
♥ barnet klänger pÃ¥ och utforskar förälderns kropp.
Trots allt är det fortfarande några viktiga pusselbitar som saknas för att kunna säga att barnet har knytit an till föräldern.
Fas 3: Upprätthållande av fysisk närhet till en eller ett par specifika personer (från mellan sex och nio månader till cirka tre års ålder)
Barnets kognitiva och motoriska förmågor utvecklas snabbt under det andra levnadshalvåret. Barnet kan klänga sig fast vid föräldern och samtidigt rikta sin uppmärksamhet åt annat håll. När barnet börjar röra sig på egen hand, kan det också reglera avståndet till föräldern och sätta upp ett mål för sitt beteende (t. ex. närhet till föräldern), utföra nödvändiga beteenden för att uppnå målet (t. ex. att krypa i riktning mot föräldern), ändra sin plan och sina beteenden om förutsättningarna förändras (t. ex. att krypa i annan riktning om föräldern flyttar på sig), och avsluta sitt beteende när målet är uppnått (när önskad närhet är uppnådd).
Vilket "mål" barnet sätter upp för önskad närhet till föräldern bestäms av en rad olika faktorer:
♥ hunger, trötthet, sjukdom etc
♥ en farbror med skägg eller annat som barnet uppfattar som hotfullt
♥ en förälder som enligt barnet verkar alldeles för upptagen med andra saker
♥ en förälder som gÃ¥r mot dörren för att lämna rummet
♥ barnets erfarenheter av samspel med föräldern, en del barn kanske redan har lärt sig att de behöver pocka pÃ¥ uppmärksamhet för att inte riskera att bli "bortglömda"
Även barnets förmåga att kommunicera har utvecklats. Barnet använder ett mer utvecklat joller och så småningom enstaka ord. Barnet uppfattar nu också när föräldern och barnet riktar sin uppmärksamhet på samma sak. Sammantaget ger dessa nya färdigheter barnet möjlighet att styra förälderns beteende för att styra förälderns uppmärksamhet. En ettåring som vill att föräldern tittar på bilden av en katt på väggen kan peka åt rätt håll och säga "att", och föräldern riktar blicken på bilden och svarar "ja, det var en fin katt på bilden".
Att utforska världen
Nu är det möjligt för barnet att utforska världen på ett mycket större område än vad som tidigare var möjligt, och att utveckla sin förståelse för hur världen är beskaffad. Det är för att barnet under detta viktiga arbete inte ska utsätta sig för alltför stora faror som anknytningen utvecklats parallellt. I bästa fall uppstår det en optimal balans mellan nyfiket utforskande på egen hand, och sökande av trygghet och beskydd när "gummibandet" till föräldern sträckts lite för hårt, eller när det dykt upp ett oväntat faromoment.
Under fas 3 är barn särskild försiktiga i umgänget med okända personer samtidigt som de också är väldigt lockade och intresserade av kontakt med andra. Om främligen inte är påflugen utan väntar in barnet är chansen stor att barn i den här åldern accepterar och till och med uppskattar kontakt med främmande vuxna, åtminstone så länge anknytningspersonen finns inom räckhåll. När barnet är mellan 7 och 9 månader brukar så kallad främlingsrädsla dyka upp. Hur stark främlingsrädslan blir hänger ihop med barnets temperament. När barn är runt ett års ålder och träffar en främmande person drivs de ofta av olika beteendesystem som är i konflikt med varandra. Om den främmande sitter tyst på ofarligt avstånd närmar sig barnet främlingen driven av sin nyfikenhet. Om barnet kommer för nära, stannar det och avger ett speciellt slags leende (blygt/bevekande), vilket signalerar undergivenhet. Om barnet sedan rör sig bort från främlingen avtar rädslan/osäkerheten, och barnet kan åter börja närma sig främlingen. Så kan barnet hålla på en stund, tills det kanske till sist blir övermannat av sina motstridiga känslor och "flyr" till föräldern. Att vi föds med denna försiktighet i umgänget med främmande människor kan vi vara tacksamma för. Små barn kan inte skilja främmande människor som kan utgöra en fara för dem, från sådana som är välvilliga och då är det bäst att ta det säkra för det osäkra och att vara skeptisk mot alla främmande, tills de har visat vad de går för.
Trygg bas och säker hamn
Anknytningspersonen/er används nu som en Trygg Bas - utgångspunkt för utforskande - och som en Säker Hamn - en tillflyktsort när fara hotar. Genom att använder sig av föräldern på detta sätt hittar barnet i varje ögonblick en balans mellan nyfikenhet och utforskande och mellan trygghet och beskydd. Beroende på barnets temperament skiljer sig barn (och vuxna) åt med avseende på hur man reagerar på nyheter i vår omvärld, antingen med nyfikenhet eller snarare med oro/rädsla. Detta är en tendens/ett temperamentsdrag som är rätt stabil livet igenom. En förutsättning för att barnet ska kunna utveckla denna kompetens att använda föräldern som Trygg bas och Säker hamn är att föräldern tillåter och stödjer barnet i dess utforskande av omgivningen utan att "alarmera" eller skrämma upp barnet i onödan när ingen anledning till fara föreligger. Om en förälder konsekvent alarmerar barnet i onödan vid utforskandet utvecklar barnet en omedveten uppfattning om att omgivningen är farofylld och att barnet är så inkompetent att det är säkrast att inte utforska omgivningen utan att i stället hålla sig intill föräldern i alla lägen.
Vill du läsa exemplet om Oliver och hans pappa som åskådliggör hur barnet använder sig av föräldern som trygg bas och säker hamn, klicka här.
Föräldrars olika sätt att hantera barnets balanserande mellan trygghet och nyfikenhet får konsekvenser för hur anknytningen till föräldern utvecklas. Exemplet med Oliver och hans pappa visar hur barnets rörelser under en stund som det befinner sig på lekplatsen kan liknas vid ett gummiband som är fastsatt vid förälderns knä. Gummibandet (olika långt beroende bland annat på barnets temperament) gör det möjligt för barnet att göra diverse utflykter, men ju längre bort från föräldern som barnet rör sig, desto obekvämare känner det sig, och barnet tenderar därför att minska avståndet till dess att det inte känner av att det har något gummiband (då återgår anknytningssystemet i viloläge och barnet kan ägna hela sin koncentration återigen på utforskande). På så sätt utgör föräldern alltså både en trygg bas - en utgångspunkt för utforskande - och en säker hamn - en tillflyktsort när fara hotar.
Olika anknytningsmönster
Vi föds alltså med en genetisk förprogrammerad tendens att utveckla anknytningsrelationer till de personer som finns i vår närhet under det första levnadsåret. Alla barn i alla kända mänskliga kulturer, förutom vissa barn med mycket grava neuropsykiatriska handikapp som exempelvis svår utvecklingsstörning, knyter an till sina vårdnadshavare. Anknytning är en medfödd universell företeelse. Förutsättningen är att det finns en regelbunden fysisk kontakt mellan barn och förälder för att barnet ska kunna knyta an. Barn knyter således även an till misshandlande eller vanvårdande föräldrar. Det är bara barn som "gått från famn till famn", utan att ha befunnit sig i samma famn tillräckligt länge, som inte skapar en anknytningsrelation. Men att ett barn knutit an till sin förälder är därmed inget bevis för att barn och förälder haft det bra tillsammans. Beroende på vilken typ av omvårdnad barnet erbjuds utvecklar barn olika anknytningsmönster:
trygg anknytning: bygger på tillit. Att ett barn har en trygg anknytning innebär inte att barnet aldrig upplever rädsla eller ängslan, sådana känslor är tvärtom naturliga och viktiga. Trygghet betyder i det här sammanhanget att barnet kan förlita sig på att föräldern är tillgänglig och beskyddande om barnets anknytningssystem aktiveras. Barn som vet att de kan lita på att föräldern är lyhörd och förutsägbar som reaktion på barnets signaler får också en tilltro till sin egen förmåga att samspela med andra.
otrygg ambivalent/motspänstig anknytning: Barn som däremot har tidigare erfarenhet av att föräldern brister i sin pålitlighet i situationer där barnet hade behövt använda sig av föräldern som trygg bas utvecklar en strategi, där tröskeln för upplevd fara sänks och där barnet maximerar sina uttryck för signalera sitt behov av föräldern, till exempel kan barnet blir extremt klängig. Den här strategin är funktionell genom att den ökar sannolikheten för barnet att få beskydd men den är samtidigt inte optimal då den minskar barnets möjligheter att utforska världen.
otrygg undvikande anknytning: Barn som i stället har erfarenhet av att föräldern avvisat eller i värsta fall även förlöjligat barnets anknytningssignaler ("vad du är gnällig, vad är det nu då") utvecklar en motsatt strategi. De undviker att signalera sitt aktiverade anknytnigssystem i förhoppning om att om jag inte väcker förälderns negativa känsla mot mig i "onödan" så ökar chansen att föräldern beskyddar mig "när det verkligen behövs". Problemet är att den här strategin lämnar barnet att själv hantera situationer som det ännu inte är moget för att klara av.
Dessa tre anknytningsmönster har det gemensamt att de är organiserade, det vill säga samspelet mellan barn och förälder under det första levnadsåret har varit tillräckligt konsekvent för att barnet haft möjlighet att utifrån sina erfarenheter bygga upp en mental föreställning om sig själv tillsammans med föräldern och utvecklat en "strategi" för att optimara sina möjligheter att få sitt anknytningsbehov tillgodosett. Detta gäller inte det mönster som kallas
desorganiserad anknytning: bygger på rädsla. Dessa barn visar "underliga beteenden" när anknytningssystemet är aktiverad, det vill säga när de har ett behov av närhet, tröst och beskydd. De kan t. ex. gömma sig bakom en stol, gå med ryggen mot föräldern, sätta händerna framför ansiktet (som för att skydda sig) vid åsynen av föräldern, "frysa" sitt beteende (kanske mitt i en rörelse) med mera. Dessa beteenden kan ses som uttryck för rädsla. Anledningen har visat sig vara att föräldern som barnet är anknyten till är samma person som väcker barnets rädsla. Blir barnet oroligt eller skrämt av något i sin omgivning aktiveras anknytningssystemet och barnet söker upp sin förälder som i sin tur är någon som också är skrämmande och som i sin tur aktiverar/förstärker behovet av skydd. Men vem ska barnet då vända sig till? Å ena sidan driver anknytningsstystemet barnet i armarna på sin förälder, å andra sidan ökar barnets rädsla ju närmare den hotfulla föräldern kommer. Barnet hamnar i en omöjlig konfliksituation som, om detta är vanligt förekommande, kan resultera i desorganiserad anknytning. Det kan handla om misshandel och vanvård men även om en förälder som på grund av egna svåra obearbetade upplevelser av olika slag återkommande feltolkar spädbarnets signaler och reagerar på dem med aggressivitet och rädsla. Barnets gråt eller klängande väcker något till liv i föräldern som som hon/han reagerar på. Förälderns beteende blir oförståeligt och skrämmande för barnet.
Skillnader i barnets anknytnigsmönster hänger alltså samman med hur föräldern tidigare svarat på spädbarnets anknytningsbehov men har också betydlse för hur barnet senare i livet kommer att hantera nära känslomässiga relationer.
Hur många anknytningsrelationer som små barn utvecklar beror på hur många personer som barnet har en nära och regelbunden relation till. Det totala antalet för de flesta barn i de flesta kulturer verkar vara begränsat till mellan en och fem personer. Anknytningen utvecklas i enlighet med relationens specifika förutsättningar. Barn kan därför t. ex. ha en trygg anknytning till den ena föräldern och en otygg till den andre. Att barn utvecklar flera anknytningsrelationer innbär inte att dessa relationer är utbytbara eller lika viktiga för barnet - de är i stället hierarkisk organiserade. I toppen för hierarkin finns den som har varit den fastaste punkten i spädbarnets tillvaro, vilket oftast men inte nödvändigtvis har varit mamman. Denna hierarkin är anledningen till att barnet söker sig först till No 1 vid behov av närhet eller beskydd (när anknytninssystemet har aktiverats) sedan till No 2 om inte No 1 är tillgänglig etc. Detta är anledningen till att lilla Hannah i exemplet på föregående sida klämde sig förbi mellan pappan och väggen för att komma till mamma. Det betyder inte att pappa inte är lika bra på att trösta och skydda Hannah, utan är ett sätt för henne att så snabbt som möjligt och utan att behöva göra några avväganden söka upp den person som garanterar hennes överlevnad.
Det är viktigt att komma ihåg att anknytningsrelationen är bara en av många relationer som små barn har, med såväl sina föräldrar som andra personer. Andra former av relationer är t. ex. lekrelationen, inlärningsrelationen med mera.
Fas 4: Upprätthållande av en relation byggt på målkorrigerat partnerskap /upplevd trygghet (Från 4 år uppåt)
Anknytningen organiseras nu annorlunda. Barnets sökande av närhet avtar och ersätts av olika former för kommunikation på avstånd: ögonkontakt, uppdaternade småprat, utbyte av känslomättad information (jag blev ledsen när du gick) och gemensam planering (får jag en glass när vi kommer hem?).
Barnets kognitiva förmåga har utvecklats ytterligare och barnet utvecklar hela tiden sin förmåga av känslomässig självreglering:
♥ barnet förstÃ¥r att föräldern (anknytningspersonen) har egna känslor, önskningar och behov
♥ barnet kan skilja mellan sitt eget och förälderns perspektiv, och uppskatta hur de överensstämmer eller skiljer sig Ã¥t
♥ barnet kan dra slutsatser angÃ¥ende vad som styr förälderns planer och beteenden utifrÃ¥n logik och tidigare erfarenheter
♥ barnet kan pÃ¥verka förälderns mÃ¥l och beteenden utifrÃ¥n sin kunskap om förälderns mÃ¥l
♥ genom att använda sitt sprÃ¥k fÃ¥r barnet helt andra möjligheter att kommunicera med föräldern för att formulera gemensamma planer.
Följande exempel visar på hur barnet använder sina nya förmågor: Föräldern tar på sig jackan, tar några tygkassar och letar efter bilnyckeln. 4åringen får klart för sig att föräldern vill åka och handla. Med sina nya förmågor kan barnet försöka att övertala föräldern att följa med, eller kanske utföra en manipulation som för med sig att föräldern ändra sina planer "jag har ont i magen". Detta exempel visar att barnets planerade försök nu är mycket mer sofistikerade än det lilla barnets högljudda protest (skrik).
Upplevd trygghet
Trygg anknytning i 4års ålder innebär en inre övertygelse hos barnet om att föräldern är tillgänglig för barnet och att den informerar barnet om vart han/hon tar vägen och hur barnet kan nå honom/henne som det skulle behövas. Barnet inser också att relationen till föräldern är varaktig och inte beroende av att barnet och föräldern befinner sig nära varandra rent fysiskt. Genom denna insikt får barnet större möjligheter än tidigare att med kraft och energi ägna sig åt andra relationer - till kamrater, lärare och andra vuxna.
Men anknytningssystemet finns alltjämt i beredskap och barnet uppskattar och njuter fortfarande av förälderns fysiska närhet. Men antalet situationer som aktiverar anknytningssystemet sjunker kraftigt. Barnet får nu ett större utrymme för att utforska världen och sig själv i nya situationer och relationer. Men blir barnet sjukt, gör sig allvarligt illa eller utsätts för någon typ av hot aktiveras anknytningssystemet precis som tidigare och barnet söker kontakt med sina föräldrar (anknytningspersoner) som förhoppningsvis är effektiva i att beskydda och trösta barnet så att anknytningssystemet åter kan gå i viloläge.
Mellanbarndomen (6 till 12 år)
Ett nyckelord för denna period är tillgänglighet - att finnas till hands. Ju säkrare barn är på att deras föräldrar (anknytningspersoner) finns tillgängliga om/när de behövs, desto lugnare och tryggare känner de sig, desto friare är de att utforska världen. För att kunna vara tillgänglig - finnas till hands krävs det att föräldern har tillräckligt med tid även för sina lite äldre barn. Då kan de skapar öar av samvaro i vilka barn och förälder kan berätta viktiga saker för varandra.
Som vuxen
Ibland händer saker, t. ex. när ett längre förhållande tar slut i unga vuxna år, där upprepade telefonsamtal (snarare än fysisk närhet) kan hjälpa till att återvinna en känsla av trygghet. Vid mer dramatiska omständigheter som skillsmässa, livshotande sjukdom eller förlust genom dödsfall av en närstående krävs det emellertid fysisk närhet till anknytningspersoner för att åter etablera en känsla av trygghet.
Anknytningsfunktioner flyttas stegvis över till andra personer
födsel och tidig barndom ♥ förälder eller primär omsorgsperson
skolÃ¥lder ♥ barnet föredrar fysisk närhet till kamrater när
anknytningssystemet vilar
tonÃ¥ren ♥ tonÃ¥ringen föredrar emotionellt stöd frÃ¥n jämnÃ¥riga
(säker hamn) i mild stressande situationer
vuxenÃ¥lder ♥ efter cirka 2 Ã¥r blir kärlekspartnern den trygga basen
"Varför levde man egentligen? Hon såg på barnen som lekte runt henne. Barn som hängde just framfödda, på sina mödrars ryggar. Barn i alla åldrar. Sedan de vuxna, och så hon själv. Det var inte lätt att veta varför man levde tänkte hon. Förmodligen levde man för att de andra som levde skulle få sällskap. Ingen ville vara ensam."
Ur Leopardens öga av Henning Mankell (1990)